Charlotte Lindmark

Just hemkommen efter att ha sett mitt livs första hockeymatch. Ca 5 000 personer i publiken. Hemmalaget vann överlägset och sonen tyckte att det skreks mycket, det tyckte jag med. Det finns vissa likheter mellan teater och hockey – det är märkligt att man kan ta det på så stort allvar.

Till Stockholm över dagen för att spela Pessimisten för tjänstemän inom SEKO. Ville inte åka hem. Njöt av barmark, folk, puls, människor. Hann fika med min underbara vän Sasja. Sen hem igen. Till snöhelvetet. Jag funderar allvarligt på varför jag bor i Norrbotten. Just nu. Det är förmodligen bättre imorgon.

Min namnunderskrift på viktiga papper. Jag har tagit två olika men betydelsefulla och stora beslut som kommer att innebära förändring, utmaning och glädje. I sommar byter jag boende – en underskrift.

I höst har jag premiär på en ny monolog som jag ska skriva, producera och spela på Norrbottensteatern – nästa underskrift. Funderar på att skriva min namnteckning på ett till papper. Ska bara rådfråga lite först. Det slår mig att året börjat väldigt bra. För att jag planterar drömmar, driver upp dem och sätter nya frön. Det är uppenbarligen jag som skapar mitt liv och jag gillar det. Tror det kallas att vara vuxen.

Jag kör genom ett vinterlandskap som är strålande vacker och kyligt. Ingemansland och vildmark. Långkalsonger, mössa och kängor är utstyrseln, igår var det gala kläder. En renhjord gör att jag lättar på gasen, några mil senare springer en räv över vägen. Jag känner mig både dödlig och levande. Liten och stor. Vägen är ömsom bred, ömsom smal. Svår och lätt. Precis som det ska vara. Precis som det är. Och jag har koll på körningen. Njuter.